Om Frieserhästen
Sagt om Frieserhästen
Vanliga exteriöra fel hos Frieserhästen
Sjukdomar hos Frieserhästen
Utfodring av Frieserhästen
Frieserhästen
Frieserhästen har utvecklats i Friesland i över 2000 år
med sina rötter i den primitiva Skogshästen (equus ferus germanicus)
från vilken många stora varmblodiga raser stammar idag.
Den användes både av frisiska och tyska korsriddare och förbättrades
under korstågen med inblandning av de ökenhästar man tog
som krigsbyte. Även blod från Spansk häst blandades in
i Frieserhästen under Frihetskriget (1572-1648) då Spanien ockuperade
Nederländerna.
Friesern användes efter mitten av 1600-talet som ridhäst, körhäst
och jordbrukshäst. Den var också mycket eftertraktad inte bara
för att förbättra närstående raser, utan även
som grund för nya, som t.ex. Württembergaren och Oldenburgaren.
Under 1600-talet användes friesern för att förbättra
den svenska aveln av varmblodshästar till kavalleriet. Norges Dölehäst är
en direkt ättling till friesern och inflytande av frieser märks
också i England hos Dales- och Fellponnyerna samt den utdöda
rasen Old English Black. Dessutom är frieserhästen en direkt
förfader till shirehästen!
Trots alla sina förtjänster var frieserhästen nästan
utdöd i början av 1900-talet. En stambok hade öppnats 1879
för att rädda rasen, men på grund av travhästarnas
popularitet vid denna tid ägnade man sig åt utavel som betonade
snabbheten framför den ursprungliga typen. Trots alla ansträngningar
gick båda världskrigen och senare mekaniseringen av jordbruket
hårt åt frieserhästen. De flesta friesiska bönder
hade inte råd att behålla denna häst som ”dansade
för mycket framför plogen”. I slutet av 50-talet fanns
endast tre godkända stambokshingstar: Age 168, Ritske 202 och Tetman
205, plus några hundra ston av god kvalitet. Från denna lilla
grupp av hästar härstammar alla idag registrerade frieser!
Men det skulle visa sig räcka till. I slutet av 60-talet hade den
ekonomiska tillväxten i efterkrigets Europa spridit sig till Friesland
och bönderna kunde återigen satsa på sin ras. Man satsade
all kraft på att hålla kontroll på inaveln i det ökande
antalet frieserhästar och samtidigt stå emot trycket att föra
in nytt blod från andra raser.
På 70-talet hade flera tyska uppfödare satsat på frieserhästen
och dess talang som superb dressyrhäst. Med en något annorlunda
inriktning i sättet att bedöma hästar startades 1979 en
ny stambok för frieser i Tyskland, exakt 100 år efter grundandet
av huvudstamboken. 1988 godkändes stamboken Friesenpferde Zuchtverband
e.V. av tyska FN (Federation Nation).
Bestämmelserna i FPS grundstambok är idag underlag till FPZVs
regelbok. FPZV arbetar hårt för att bevara de tre ursprungliga
typerna: tung/barock, medeltung och lätt/modern. Detta för att
bredda avelsbasen och ge varje frieservän möjlighet att välja
sin idealtyp, med frieserns alla karaktärsdrag!
Exteriör, gångarter och karaktär
Friesern är en oerhört social, vänlig och intelligent häst.
Den är positiv och godmodig och har stor arbetsvilja. Utmärkande är
också dess goda dressyranlag och läraktighet.
En frieser är alltid svart med lång och fyllig man och svans
samt hovskägg. Den har hög knäaktion och lätt för
samling.
Friesern ska vara harmoniskt byggd med ett ädelt huvud. Bogen ska
vara lång och sluttande, manken väl utvecklad som övergår
i en välmusklad, medellång rygg. Den ska ha tillräckligt
djup i bröstkorgen och ett långt, starkt och något sluttande
kors.
Höjd 155 - 170 cm beroende på ålder och kön. Den
ska göra ett ädelt intryck med tillräcklig massa och lämpa
sig väl för både ridning och körning.
Sagt om Frieserhästen...
Frieserhästen
har ändrats mycket exteriört under de senaste
10 åren. Tidigare fick de inte vara för höga, 165 cm i
mankhöjs räknades som en stor Frieser. I dagsläget är
det inte ovanligt med mankhöjder över 175 cm. Det är
ingen fördel med en så stor Frieser, speciellt inte som den
typen av häst ofta har andra icke önskvärda egenskaper:
lång rygg, ”greyhound belly” (uppdragen buk) och extremt
högställd hals. Ett råd till alla som tänker köpa
Frieser -tänk efter vad du vill använda hästen till! En
extremt högställd häst är mer lämpad till körning än
ridning och en frieser med ovan nämnda exteriöra ”fel” kräver
mycket kunskap och noggrann träning för att kunna fungera optimalt.
Det
har kommit nya djurskyddsföreskrifter som är bra och ganska
självklara. Täcken ska endast användas när det är
nödvändigt, t.ex. skydda mot väta vid kall väderlek.
En annan sak som tas upp är trimning och klippning av hästen.
Det är nu emot djurskyddslagen att klippa bort hästens känselhår!
Trimma gärna ”skägget” d.v.s. från hakgropen
upp till strupen men låt bli känselhåren runt ögon
och mulen. Se bilderna nedan, före och efter trimning av skägg.
Det
har kommit nya djurskyddsföreskrifter som är bra och ganska
självklara. Täcken ska användas när det är nödvändigt,
dvs skydda mot väta vid kall väderlek. En annan sak som tas upp är
trimning och klippning av hästen. Det är nu emot djurskyddslagen
att klippa bort hästens känselhår! Trimma gärna skägget
dvs från hakgropen upp till strupen men låt bli känselhåren
runt ögon och mulen.
Vanliga exteriöra fel hos frieserhästen:
Dålig
färg. Denna häst är även för högbent, tunn
och har stupande bog.
Lång
rygg. Ett mycket vanligt fel. Denna häst verkar ändå ha
en rak och stark rygg men det är vanligt med svankryggar.
För
lång och smalt huvud (innebär ofta att hästen även är
för trång mellan ganascherna) alt. stort och grovt.
Stupande
kors (vanligtvis har hästen då även för lågt
ansatt svans).
På senare år
har det blivit mer och mer vanligt med för korta framben. En defekt
man bör vara observant på. Dessa hästar är givetvis
helt olämpliga för avel.
Ett
mycket defekt föl som riskerar att få ryggproblem i framtiden.
Tvåårigt
Friesersto utannonserad av hästhandlare i Sverige. Saknar alla raskaraktärsdrag
man vill ha på en Frieser.
Extremt
högresta hästar är ingen egenskap som är till
fördel om man är intresserad av en häst lämplig för
ridning. Dessa egenskaper har avlats fram för att få eleganta
körhästar med ”big lick”, d.v.s. extrema frambensrörelser.
Om man inte är så insatt i rasen är det kanske lätt
att falla för denna typ av Frieser eftersom de ser ”eleganta” ut.
Denna häst har flera exteriörfel; utstickande bröstben (”kycklingbröst”), hjorthals (ibland även kallad svanhals), sänkt rygg och en alltför liggande bog. Ryggproblem kommer ”som ett brev på posten” med denna halsansättning och det krävs mycket kunnig träning om den ska fungera som ridhäst.
Även om hästen har någon mindre önskvärd detalj kan det ju givetvis uppvägas av andra fördelar, t.ex. mycket bra gångarter. Ofta är det dock så att exteriöra fel påverkar rörelserna negativt. Givetvis blir de flesta Frieser, oavsett exteriör och meriter, trevliga individer som med rätt träning blir användbara till både ridning och körning. Men vill man satsa på avel eller har ett högre mål än skogsluffning med sin ridning måste man lära sig om rasen för att kunna välja rätt individ. Att hästen har vad som populärt kallas ”fulla papper” är inte någon som helst garanti för att det är en korrekt och bra individ.
Sjukdomar
hos frieserhästar
Det talas mycket om sjukdomar just nu i vår lilla frieservärld. Är friesern en sund ras? Vad är EPSM och eksem? Har frieserhästar känslig mage? Friesern är i allmänhet en tålig och lättfödd häst som inte mer sjuklig än andra hästar men som hos alla raser är vissa sjukdomar vanligare än andra.
Mag-tarmproblem
Jag upplevde nyligen en av de värsta dagarna i mitt liv. Efter nästan åtta år
tillsammans tvingades jag strax för nyåret säga farväl
till min älskade Pärlan på Skara Djursjukhus p.g.a. grovtarmsomvridning.
Det finns ingen officiell statistik eller vetenskaplig publikation som
bevisar att grovtarmsomvridning är vanligare hos frieserhästar än
hos andra hästar, men friesern är en förhållandevis
liten ras som kanske inte syns i statistiken. Frieserhästar som opereras
för kolik visar sig ofta ha grovtarmsomvridning, dvs. att en större
del av grovtarmen lagt sig fel och måste rättas till kirurgiskt,
en typ av tarmvred. Det kan även finnas andra orsaker till tarmvred.
Tarmvred är vanligare hos hästar än hos andra djur p.g.a. deras långa tarmar och komplicerade matsmältningssystem, men förekomsten av olika typer av tarmvred varierar med ras. Grovtarmsomvridning uppges i studier vara vanligare hos tyngre hästar ff.a. stora halvblodshästar och tyngre kallblodsraser. Det är en akut sjukdom med plötslig uppkomst som leder till döden om hästen inte opereras och tarmen läggs till rätta. Förutsättningen för att lyckas med en sådan operation är snabb diagnos och behandling. En häst med grovtarmsomvridning som inte opereras blir successivt sämre och hamnar efter hand i chocktillstånd.
Att diagnostisera grovtarmsomvridning hos frieserhästar kan vara svårt. Frieserhästar drabbas naturligtvis även av lindrigare orsaker till kolik såsom förstoppning, gaskolik och krampkolik som kan åtgärdas med medicinsk behandling. Problemet består i att skilja dessa mer ofarliga orsaker till kolik från tarmvred. Den klassiska bilden vid tarmvred är bl.a. förhöjd puls och kroppstemperatur samt mer eller mindre kraftiga smärtyttringar som inte svarar på medicinsk behandling.
Frieserhästar som drabbas av tarmvred kan mycket väl ha normal puls och temperatur under hela förloppet och milda symtom tills sent stadium då hästen plötsligt blir mycket dålig. Frieserhästar med tarmvred kan dessutom svara bra på medicinsk behandling till att börja med och kanske verkar helt återställda för en tid men symtomen återkommer efter några timmar. Det som ser ut som en ofarlig och övergående släng av kolik kan alltså vara något helt annat, mycket allvarligare. Om kolikhästen inte svarar på behandling eller blir sämre igen är det därför alltid säkrast att åka in till närmaste hästsjukhus.
Till saken hör att man upptäckt anlag för narkoskänslighet hos frieser. När tyngre hästar läggs i ryggläge under längre tid som vid en bukoperation blir trycket på ryggmärgen stort. Detta kan leda till ryggmärgsskador med förlamning som följd. En häst som drabbas av detta kan inte resa sig efter narkosen utan måste avlivas.
Många upplever att frieserhästar har en känslig mag-tarmkanal, och oftare än andra hästar drabbas av olika mag-tarmproblem, men det har inte studerats vetenskapligt. Mag- tarmproblem är mycket vanligt hos häst över huvud taget och förekomsten verkar öka. Problemen kan bestå i akut eller kronisk diarré, magsår, kolik osv. Det finns många faktorer som ligger bakom mag- tarmproblem och de kan vara svåra att utreda. En vanlig orsak till lös avföring hos häst är upptrampade, nedbetade hagar. Hästarna trampar sönder marken och får i sig jord, grus och sand då gräset blir avbetat ända till rötterna. Vissa hästar är mer benägna att äta rötter än andra så problemet uppstår ofta bara hos en av hästarna trots att alla lever under samma förhållanden. Diagnosen ställs enkelt genom att flytta hästen till en torrare hage eller använda en munkorg. Vid lös mage hos hästar bör man även se över hästarnas parasitstatus med hjälp av träckprov och kontrollera att hästarna får i sig tillräcklig mängd grovfoder av god hygienisk kvalitet (minst 1 kg torrsubstans grovfoder per 100 kg häst, helst mer).
En del upplever ett samband mellan mag- tarmproblem hos frieserhästar och dåliga uppfödningsförhållanden, med brister i avmaskningsrutiner och tidig (4-månaders) avvänjning. 4-månaders avvänjning ställer stora krav på tillsyn och skötsel. Det är viktigt att fölet har lärt sig äta grovfoder och kraftfoder i tillräckliga mängder före avvänjning, annars kommer det att tappa i vikt. Ett magert föl är mer utsatt för infektioner och parasiter. Många tror att det är normalt eller t.o.m. oundvikligt att nyligen avvanda föl magrar av men det behöver inte vara så. Föl har begränsad kapacitet att tugga i sig grovfoder och om grovfodret inte är av ”stuterikvalitet” och har lägre värden protein och energi behöver det kompletteras med förhållandevis stora mängder kraftfoder. Den första tiden växer fölungen mycket snabbt. Vid 1,5 års ålder har hästen redan uppnått ca 80% av vuxenvikten och ca 90 % av mankhöjden. Brister i uppfödningen kan man därför aldrig kompensera senare!
Sommareksem är en starkt ärftlig sjukdom hos häst som orsakas av allergi mot insekter, främst mot svidknott. Den yttrar sig som man- och svansklåda. Högst frekvens ses hos Islandshäst men i litteraturen brukar flera andra raser nämnas, ff.a. arab och frieser. De flesta studier på sommareksem är gjorda i USA. Förekomsten varierar dock starkt mellan olika länder. I Australien uppges frekvensen hos hela hästpopulationen vara så hög som 30-60 %! Här i Sverige ses sjukdomen främst hos islandshäst, men är heller inte ovanlig hos t.ex. russ och shetland. Ärftliga faktorer är avgörande för att sjukdomen ska bryta ut men även miljön har stor betydelse, frekvensen hos islandshästar importerade från Island är uppemot 50%, för svenskfödda Islandshästar ca 7%. Ryktesvis ska frekvensen sommareksem hos frieser i Holland ligga på 10-15% men inga studier är gjorda. Det kan finnas skillnader mellan länder eftersom insektstrycket varierar och vi upplever det inte som något stort problem hos frieserhästar i Sverige.
Korsförlamning är en gammal benämning på en sjukdom som förr var vanlig hos hårt arbetande kallblodshästar. Symtomen uppstod efter en helg när hästen fått vila utan att man dragit ner på kraftfodret. Hästen blev när den sattes i arbete plötsligt stel i bakdelen och fick svårt att röra sig. Symtomen var oftast kraftiga. Numera drabbas ff.a. tävlingshästar såsom trav- och galopphästar av korsförlamning. Sjukdomen är ärftlig och leder till en onormal upplagring av glykogen i musklerna. Hästar som drabbas får i fortsättningen lätt återfall och blir känsliga för större givor kraftfoder. Equine Polysaccaride storage myopathy, EPSM, är en nyupptäckt sjukdom som anses mycket utbredd bland tyngre kallblodsraser såsom shire, belgisk ardenner och clydesdale, lätta kallblod som haflinger och fjordhäst samt hos frieser men även förekomma i en mängd andra raser t.ex. quarterhäst (här kallas den ofta PSSM).
Vad har EPSM för relation till korsförlamning? EPSM anses vara den bakomliggande orsaken till de flesta fall av korsförlamning. Det är alltså något som funnits i århundraden utan att ha haft något namn. EPSM orsakar, förutom symtom på korsförlamning, även mildare symtom som muskelsvaghet och symtom på obehag liknande kolik i samband med arbete. Vid korsförlamning syns mycket höga muskelvärden på blodprov, medan hästar med EPSM visar lätta förhöjningar av muskelvärden efter arbete. Eftersom symtomen är diffusa och kan bero på diverse andra sjukdomar måste diagnosen ställas genom muskelbiopsi innan man kan säga att hästen har EPSM. Behandlingen består i att man minskar hästens intag av snabba kolhydrater genom att spannmål i foderstaten ersätts av luzern och olja samt genom regelbunden motion. EPSM är något av en modediagnos just nu. Dålig ork hos frieserhästar kan ha fysiologiska orsaker såsom otillräcklig träning men upplever man att hästen inte tål arbete ska man naturligtvis försöka ta reda på orsaken.
Kvarbliven efterbörd
Frieserhästen har varit nära att dö ut som ras vid flera
tillfällen och när man avlar på en liten grupp individer ökar
inavelsgraden. Detta i sin tur ökar risken för att sjukdomar
ska dyka upp p.g.a. anlag som annars ligger dolda. Ett problem som man
i vetenskapliga studier kunnat visa beror på inavel är den höga
frekvensen (54%!) kvarbliven efterbörd som ses hos frieserston efter
fölning. Efterbörden bör normalt släppa inom 3 timmar
efter att fölet är fött. Om den inte släpper inom 6
timmar bör man kontakta veterinär.
Leg. vet. Ulrika Lindström
Utfodring
av frieser
Hästen som djurart kan betraktas som en extrem gräsätare, av evolutionen utvecklad att leva på öppna slätter, med bra uppsikt åt alla håll och med sin snabbhet och uppmärksamhet som enda sättet att undkomma faror. Hästen är därför av naturen helt inriktad på en diet bestående av gräs, och är i detta avseende mer specialiserad än t.ex. kor och andra idisslare. Ännu ett utmärkande drag för hästar är långa ättider. Hästar i frihet tillbringar ca 16 timmar av dygnet med att äta. Vi vet också att hästar som utfodras med koncentrerat foder som leder till korta ättider drabbas psykiskt av att inte få stå och tugga och kan utveckla beteendestörningar.
Matsmältning
Hästen har liten magsäck men en mycket snabb tarmpassage i tunntarmen.
Fodret stannar däremot längre tid i grovtarmen där bakterier
bearbetar det mer svårsmälta fodret och bryter mer det i beståndsdelar
som sedan kan tas upp av tarmslemhinnan. Energi från spannmål,
i form av stärkelse liksom andra lättsmälta kolhydrater
tas i första hand upp i tunntarmen medan energi från grovfoder,
i form av växttråd, tas upp i grovtarmen. Den snabba tarmpassagen
i tunntarmen gör att hästen har begränsad förmåga
att tillgodogöra sig energi från kraftfoder, den främsta
energikällan är istället växttrådsrikt foder.
Vid höga spannmålsgivor passerar överskottet av stärkelse
som hästen inte klarar att bryta ner i tunntarmen vidare till grovtarmen
där det kan leda till försurning och därmed tarmflorerubbningar.
Många hästar kan trots allt vänja sig vid höga spannmålsgivor om man ökar givan långsamt och gradvis och delar upp den på flera mål. Hur mycket stärkelse hästen klarar att ta hand om i tunntarmen är dessutom individuellt, en generell regel är att aldrig ge mer än 0,4 kg spannmål per 100 kg och mål. En annan konsekvens av höga kraftfodergivor och därmed korta ättider är magsår, eftersom grovfodret buffrar magsyran bättre än kraftfodret. Eftersom hästen är gjord för att äta jämnt fortsätter magsyraproduktionen även när magsäcken är tom! Alla mindre vanliga djurraser dras med sina egna myter.
Är frieserhästar annorlunda än andra raser när det gäller utfodring? Alla hästar är beroende av en fiberrik diet baserad på företrädelsevis långsamma kolhydrater. Modern hästavel är inriktad på att ta fram atletiska snabbväxande hästar som kan ge snabba resultat i tävlingar och avelsshower medan man i äldre tider, då hästar sällan användes före 4 års ålder, istället prioriterade lättföddhet och härdighet framför snabb utveckling och tillväxt. Det är därför troligt att traditionella ”gamla” raser har sämre tolerans för koncentrerade foderstater. ”Vällevnadssjukdomar” som fång och insulinresistens är mer uppmärksammade numera och anses ha starka samband med feta hästar och utfodring av snabba kolhydrater. Lättfödda hästraser och speciellt ponnyraser är mer utsatta för dessa problem. Hos frieser och lätta kallblodsraser anses istället snabba kolhydrater främst vara en riskfaktor för att utlösa korsförlamning/EPSM.
Grovfoder
Enligt nyligen utförda studier kan travhästar i full träning
klara sig på enbart grovfoder. Detta borde rimligen i ännu högre
grad gälla för rid- och fritidshästar. Trots det finns en
hel uppsjö av olika kraftfoder och tillskottsfoder för hästar.
Vad ska man välja? Vad hästen behöver är inte en samling
olika foder och tillskott utan energi, protein, kalcium, fosfor, magnesium,
mikromineraler och vitaminer.
Grovfoder, dvs hö alt. hösilage är alltid basen i foderstaten. Syftet med att lägga till kraftfoder är således att balansera ett inte helt optimalt grovfoder. Vid val av kraftfoder bör man därför först ta hänsyn till vad man har för grovfoder. Problemet med grovfoder är att man inte kan se utanpå vad det innehåller. Att höet är grönt och väldoftande säger tyvärr inte mycket om proteinhalten, fodret bör därför helst analyseras. I litteraturen anges den optimala kvoten mellan energi (MJ) och protein (g smbrp) bör vara 1:6 för ridhästar. För föl, fölston och unghästar är proteinbehovet högre.
Energibehov
Att få i hästar tillräckligt med energi är oftast
inte något problem. Några undantag där det kan vara svårt
att ge hela energibehovet i enbart grovfoder är avvanda föl (som
har sämre tuggförmåga p.g.a. färre kindtänder),
högmjölkande fölston och gamla hästar med slitna tänder.
Kraftfoder och andra tillskott bör annars i första hand användas
för att komplettera ett hö med för låga värden
protein eller mineraler i förhållande till energihalt. Odlad
vall kan ibland innehålla låga halter eller obalans mellan
olika mineraler. Om man analyserar höet på energi och protein
bör man därför även be om analys av kalcium, fosfor
och magnesium för att se till att hästen även får
i sig tillräckligt av dessa ämnen. Om hästen inte utfodras
med tillräcklig mängd av kalcium och fosfor måste dessa ämnen
tas från skelettet.
När vi väljer hö bör vi även ta hänsyn till den individuella hästen och dess användning. Minimigivan grovfoder för att grovtarmen ska fungera normalt är 1 kg torrsubstans grovfoder per 100 kg häst och dag, vilket motsvarar 1,2 kg hö. Väljer man hösilage måste man även ta hänsyn till fodrets vattenhalt när man räknar ut minimigivan, eftersom variationerna i vattenhalt är så stora mellan olika hösilage. Hästar som äter ett foder med hög vattenhalt och för lite mängd torrsubstans kan lätt drabbas av diarré.
Den rekommenderade dagsgivan hö är högre, 1,5 kg foder per 100 kg. Det innebär att en frieser bör äta minst 7-8 kg men helst 9-10 kg hö om dagen. För många hästar innebär det att man bör välja ett grövre, senare skördat hö som inte är så energirikt, så att hästen kan äta den mängd den behöver utan att gå upp i vikt. För avelshästar är det istället bättre med ett näringsrikt grovfoder, då man annars kan behöva ge stora kraftfodergivor för att tillgodose deras behov. För att undvika försurning i magsäcken bör det inte gå längre än 8 timmar mellan ättillfällena. Normalt bör höet därför delas på minst 3 givor (om hästarna har tillgång till större naturbeten, ”vinterbete”, har de oftast tillräckligt att äta ändå mellan utfodringstillfällena och magsäcken behöver aldrig stå tom även om man bara utfodrar två gånger om dagen).
Om man fodrar ute bör det finnas vatten i hagen eftersom hästar helst dricker i samband med utfodring. För att ge hästen sysselsättning och ättillfällen inomhus mellan utfodringstillfällena kan man ge halm, men om hästen äter stora mängder halm finns risk för förstoppning eftersom det är mycket svårsmält för hästar. Oavsett hur välkomponerad foderstaten är behöver hästar alltid tillgång på salt, och det är speciellt viktigt för hästar som tränas intensivt.
Kraftfoder
De vanligaste kraftfodren är havre och/eller korn i kombination med
mineraler, eller ett färdigfoder bestående av müsli eller
pellets. Färdigfoder kan ha mycket olika sammansättning och det är
viktigt att välja ett foder som passar för hästen och dess
användning. Fördelen med färdigfoder är att det går
snabbare att utfodra och att man kan välja foder med hög fiberhalt
och hög andel långsamma kolhydrater. Det är svårare
att komponera en sådan diet själv och det är inte säkert
att det blir så stor prisskillnad då man kan behöva ta
till proteinfoder och olja för att balansera dieten. Müsli ger
längre ättider än pellets och är därför att
föredra, men är i regel dyrare.
Lämplig kraftfodergiva till en frieser i vanlig träning bör vara 0-2 kg/dag. Många ger havre till ridhästar av den enkla anledningen att hästen blir piggare. Det kan vara ett bra sätt att ”hotta upp” en frieser med mer flegmatisk läggning, men om hästen behöver kilovis med havre eller sporthästfoder för att fungera som rid- eller körhäst bör man försöka lösa problemet på något annat sätt! Betfor som tillskott ges oftast i mindre mängd som profylax mot magbesvär snarare än för att tillföra näring. Det betraktas annars som ett energifoder. Betfor innehåller 20 % melass och är därför mycket sockerrikt, för utfodring i större mängder bör man därför helst välja betmassa utan melass.
Olja är ett rent energifoder som är mycket koncentrerat och ges i regel i mindre givor, 1-2 dl per dag. Det brukar rekommenderas speciellt åt hästar med benägenhet för EPSM/korsförlamning för att balansera fodret genom att tillföra långsam energi (även grovfoder innehåller socker!) och ges då även i större mängder efter långsam tillvänjning. Hö med låga proteinvärden kan kombineras med ett lucernfoder, som räknas som grovfoder, istället för att man ökar kraftfodergivan.
Protein
Det varnas ibland för att överutfodra protein till frieserhästar
och för att fodra med lucern med hänvisning till att höet
i Holland i regel har lägre proteinvärden. Det finns områden
i t.ex. USA där man ger lucernhö som enda grovfoder till hästar
vilket leder till att hästarna får i sig mycket protein. I Sverige
utfodras hästar i regel med gräshö och oftare är proteinvärdena
i fodret istället väl låga, värdena i gräshö kan
dock variera betydligt även mellan olika åkrar i samma område.
I en studie som gjordes på svenska unghästar fick ingen av hästarna tillräckligt med protein i sin ordinarie foderstat, det finns alltså ingen större anledning att vara rädd för överutfodring av protein. Hästar tycks också vara mer toleranta för protein i grovfoder jämfört med protein i kraftfoder. Höga proteingivor ökar enligt studier inte risken för korsförlamning och EPSM, istället är det snabba kolhydrater som är farliga.
Man brukar ibland även varna för protein i samband osteokondros (lösa benbitar/OCH), ett problem hos växande hästar som även förekommer hos frieser. De främsta orsakerna till osteokondros hos häst är emellertid inte höga proteingivor utan ärftliga faktorer i kombination med periodvis överutfodring av energi som leder till att fölet växer för snabbt. Risken ökar om fölet samtidigt som den överutfodras med energi inte får röra sig tillräckligt mycket och om den extra energin inte backas upp med extra protein och mineraler som är byggstenar för skelettet. En särskild riskfaktor är om fölet blir efter i avvänjningen och går ner kraftigt i vikt och detta senare kompenseras genom en för intensiv utfodring och tillväxt, ev. i kombination med att fölet stallas upp och ges begränsad rörelsefrihet. De förändringar som uppträder i skelettet vid osteokondros utvecklas före ett års ålder men symtomen, i form av hälta och ledsvullnad, ses i regel först senare.
Leg.vet. Ulrika Lindström